Igår genomförde jag mitt första Lidingölopp. Det var en härlig dag och en underbar känsla att vara på plats ute på Lidingö tillsammans med de andra ca 12 000 löparna i min egen klass, M30 och alla andra. Med det fina vädret var det mängder av publik, kan inte ens våga mig på en gissning hur många som letat sig ut till Hälsans Ö den här underbara höstdagen. De bidrog i alla fall till en fantastisk stämning utmed spåret, allt från familjerna som hittat ut i olika skogspartier till folkmassorna kring Kyrkviken, vidare till bandet som lirade härligt tung rock bredvid spåret och DJ-killen som körde Amarillos sommarplåga just när jag löpte förbi. Allt som allt en fantastisk inramning och en folkfest. Själva loppet gick för min egen del rätt precis som jag hade förväntat mig tidsmässigt, hamnade på en sluttid av 3:30:36. Men loppet i sig var allt annat än jag tänkt mig. Tyckte jag följde alla råd och började lungt, inledde första 5 km på 34:38 och följande 5 km på 29:14. Redan vid 12 km började dock backarna och underlaget ta ut sin rätt, benen började stumna och de här 5 km tog 32:39 och påföljande 5:an hela 41:09. Det var också här runt 18-19 km jag var tvungen att slå av löpningen för första gången i en uppförsbacke, benen orkade helt enkelt inte... Näst sista 5 km gick på 35:19 och den sista på 36:03. Att springa uppför Grönstabacken, Abborbacken eller Karins backe var inte tal att tänka på...
Det var en nästan overklig känsla att gå i mål efter 30 km med fullständigt stumma ben som knappt bar en meter till men samtidigt med god ork kvar i övrigt som säkert klarat av en mil till. Det blev i alla fall en rejäl spurt sista 300 meterna tack vare publikens stöd, kunde liksom bara inte låta bli att köra allt vad kroppen orkade... Ett kan klart konstateras, Lidingöloppet kräver sitt... Till nästa gång är backträning och mjölksyreträning ett måste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar