Löparglädje = livsglädje

Igår tog jag min vana trogen en löprunda under förmiddagen. Det blev en underbart härlig 12-kilometersrunda med ett tempo och flyt i löpningen som var längesen jag hade. Kände ren löparglädje när jag flöt fram över asfalten ner mot Almers upp över Törnbotten och hem till Algutsrum. Löparglädjen kom av livsglädjen tänkte jag eller var det möjligen så att livsglädjen kommer tillbaka pga löparglädjen... Jag är inte säker, vet bara att rundan var ren njutning...

Vet också att livsglädjen återvänder tack vare mitt beslut att avsluta min medicinering som jag hållit på med sedan i höstas. Nu är det tio dagar sedan jag åt min sista antidepressiva citalopram. Det har varit märkliga tio dagar och personer i min omgivning har tyvärr råkat ut för effekterna av utfasningen... Men de här dagarna och de brända skeppen till trots har det ändå varit värt det... Nu så här i efterhand inser jag vad medicineringen har haft för inverkan på mig och hur "avtrubbad" jag varit känslomässigt... Har varken känt ilska eller vrede lika lite som kärlek och längtan... Har funnit mig i att världen händer ute runt omkring mig utan att låta mig påverkas i någon större omfattning, på gott och ont...

Livsglädjen återvänder nu, jag börjar påverkas och reagera på andra människors ageranden och beteenden. Förra veckan blev jag förbannad på riktigt för första gången på oerhört länge... Fantastiskt skön känsla och det tog mig ur en extremt negativ tankespiral och beteendemönster från mig själv. Det är tragiskt att det ska behöva bli så och i efterhand skäms jag över de som blev drabbade... Uppriktigt förlåt till er om ni läser det här! Allt bara för att jag inte var människa nog att förklara mina känslor och vad jag förväntade mig av omgivningen. Istället försökte jag acceptera och tränga tillbaka mina känslor vilket har gjort att de bubblat upp till ytan gång på gång på gång...

Jag har insett många saker om mig själv pga det här. Aldrig igen kommer jag tyst tiga still när verkligheten grinar mig illa i ansiktet. Aldrig mer kommer jag att tolerera att bli behandlad som en gammal urvriden disktrasa som det är dax att kasta bort. Insikten om mitt eget värde som person har vuxit och det enda vis som det kommer att respekteras är om jag själv försvarar det. Ser jag mig som svag och mindre värd blir jag behandlad som det. Kräver jag respekt och påtalar allas vårt lika värde kan jag behålla min återvunna livsglädje. Det är bara mina egna handlingar och tankar som styr mitt liv...

Med de här tänkvärda orden från den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr går jag vidare för mer livsglädje och löparglädje. Tacksam över vad livet lär mig! #minresa

- Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden